I en källare på Herkulesgatan i Göteborg packas 100 matkassar per vecka och delas ut till människor som inte får ekonomin att gå ihop. Bakom disken står människor med erfarenhet av missbruk, kriminalitet och hemlöshet.
Att samlas kring en uppgift blir en livlina för många som inte skulle klara drogfrihet på egen hand. På känslorundorna innan matutdelningen vädras universella teman. Om att försonas med sina föräldrar, att förlåta sig själv och att känna sig villkorslöst älskad. Många uttrycker att det här är en andra familj.
På samma sätt som att ”It takes a village to raise a child” behövs det kanske en by för att man ska kunna vara människa, tänker jag när jag besöker platsen. Vi tror bara att det enbart behövs när vi är små.
Jag tänker också på vilken motsats detta sammanhang är, till de högljudda debatterna om hårdare tag, fler poliser och ”danska straff”.
Hur många gånger får vi misslyckas och hamna fel? Vem får misslyckas och hamna fel? På Herkulesgatan är svaret: Alla och oändligt många gånger. För även om någon trampar snett ibland så dör aldrig hoppet om att den kan förändras.