När jag var runt 10 år hade min granne Agneta något som hon kallade för Lilla filmlekskolan. Där fick byns ungar välja kostym ur en gigantisk klädhög på Agnetas köksgolv och leka fram en historia. Agneta stod beredd med SVHS-kameran på axeln. Hon blev min inkörsport till film men framförallt till dokumentär.
Det är mycket som jag inte vet om Agneta. Förra året fick Agneta besök från Zurich, Lund och Paris, av docenter och studenter som vill skriva avhandlingar kring hennes banbrytande fotografi och fotoboken Tallmaja (1967). Denna film handlar om Agneta och hennes kreativa liv.
Agneta var i den första kullen elever i Christer Strömholms fotoskola, 1962, hon undervisade också där senare. En av hennes elever var fotografen Anders Petersen. Istället för skolans dokumentära fotografi sökte Agneta ett eget bildspråk. Ofta med dubbelexponeringar och naturens magi.
När Agneta flyttade till den grönavågenby där jag är uppväxt jobbade hon med dokumentärfilm och fotokarriären planade ut. Hon gjorde filmer för SVT, NRK och egna projekt men processerna blev långa och det hände att filmerna inte blev klara.
När Agneta fyllde fyrtio överraskade vännerna i byn henne med en sång. De sjöng: ”Agneta hon går vidare, hon har bara börjat, hon har bara börjat hon har bara börjat. Aldrig, aldrig blir hon klar, hon har bara börjat, hon har bara börjat, hon har bara börjat.”
I byn skämtade vår magister ibland elakt såhär: ”Jag träffade Agneta. Hon sa att filmen SNART var färdig.” Jag har själv har problem med att komma igång och avsluta och har liksom tyckt att det där har varit lite kul. Men när jag pratar med Agneta om det växer en mer komplex bild fram.
Om att bo på landsbygden och jobba med film. Att ha underfinansierade projekt. Att ha tre barn och prioritera dem. Att ha en man som -som Agneta själv kallar det- är sjöman i Dramaturgi och ständigt reser land och rike runt och föreläser. Hur överlever konsten och kreativiteten i ett hektiskt liv som ska rattas?
Som många konstnärer av kvinnokön har hennes väg varit krokig. Från att ha varit ett ungt framtidshopp har hon fallit i glömska. Först för några år sedan köpte Moderna museet hennes bilder till sin samling. Agneta pratar med passion och ilska om vilket slöseri det är att konstnärer inte får utöva sitt arbete, utan måste tänka på sin överlevnad, när det kostar så mycket att utbilda dem.
Ett minne: Jag var i 20-årsåldern när Agneta slängde en stor del av sina fotografier och negativ i en flytt. Jag har en bild på väggen som jag fick av henne då. ”Bli aldrig fotograf” sa hon till mej. Senare såg jag en dokumentär där en fotoassistent tar hand om sin mentors redan noggrant arkiverade foton och material. Varför kämpade Agneta ensam, varför hade hon ingen assistent som var med och hjälpte till?
I julas kom en julhälsning från Agneta. ”Vi är glada att vi lever” stod det. Plötsligt kändes den ständigt framskjutna idén om att jag ska börja filma min 80-åriga förebild och inspiratör som att den inte ska vänta längre.
FORM
Filmen består av nyfilmat material från Agnetas hus i konstnärsbyn Skärkäll nära Gerlesborg. Jag följer henne i ett av de projekt som hon jobbar med nu, där hon målar och animerar akvarell till experimentell musik av Johannes Fend.
Jag kommer även gå igenom Agnetas arkivmaterial, både stillbilder och filmat material och se vad som skulle kunna passa i filmen. Tanken är att både hennes suggestiva svartvita foto ska finnas med och bleka och lågupplösta sVHS-inspelningar från barnen i byn.
Min berättarröst finns med genom filmen och vårt personliga vänskapsband finns med från bakom kameran och kanske framför. Jag är intresserad av Agnetas sätt att prioriterat lust och lek framför att vara strateg, att vara sann istället för smart. Med humor och igenkänning går filmen in i både det lustfyllda och i det svåra.
Läs mer om bakgrunden till filmprojektet här från Strömstadstidningen.